perjantai 18. joulukuuta 2015

Varsinaissuomalaisia jouluperinteitä


Hyvä Tuomas joulun tuopi,

paha Nuutti pois sen viepi

(Nousiainen)


Skandinaviassa joulu on tunnetusti ikivanha, jopa esikristillinen juhla. Näin arvelee Uno Harva Varsinais-Suomen historiassa asian olevan myös lounaisessa Suomessa, kun taas muualla maassa joulu on uudempana perinteenä saanut periä myöhäissyksyisen kekrin manttelin vuodenvaihteen juhlana.

Joulupyhät merkittynä kalenterisauvaan TMM22538. Ylärivillä oikealta vasemmalle: varsinaiset joulupäivät 25.-28.12, sitten uudenvuoden eli Sylvesterin päivä 1.1, loppiainen aattoineen ja lopuksi joulun päättävä Nuutinpäivä. 

Vanha ruotsalainen maakuntalaki määräsi joulun kestävän kaksikymmentä päivää. Tästä tulee sanonta ”tjugondedag Knut kör julen ut” eli ”kahdeskymmenespäivä Nuutti karkoittaa joulun”. Tarkat kuitenkin laskevat, että Tuomaasta Nuuttiinhan tekee molemmat päivät mukaan luettuna peräti 24 päivää.


Nuutin päivän paikkaa on kuitenkin siirretty 1600-luvulla, aiemmin se sijaitsi nykyisen loppiaisen paikkeilla. Nykyisellä Nuutin päivän sijainnilla saadaan 20 päivää laskemalla joulupäivästä Nuuttiin, mikä on sinällään looginen kokonaisuus. Tällöin joulun aloittaminen Tuomaana voidaan nähdä eräänlaisena ”varaslähtönä”, mikä puolestaan sopii kansanomaiseen asennoitumiseen. Kansa näet on mielellään venyttänyt vuoden suurinta juhlaa aikana, jolloin talossa ei paljoa töitä ole, kun taas virkavalta on kautta aikojen koettanut sitä rajoittaa.


Jos olis seittämä joulu vuares ja seittämä viikko joka joulu, ei tarttis paljo tyät tehr, jos aattoi vähä puit hakkasis.”

Kansanomaisen joulun sisältö liittyykin olennaisesti satoon ja maanviljelykseen: joulu on se aika vuodenkierrossa, jolloin syötävää talossa oli. Sadonkorjuun ja syysteurastuksen jälkeen piisasi sekä lihaa että leipää ja silloinhan on paras aika juhlalle (sana ”juhla” on läheistä sukua sanalle ”joulu”).

Leivän rooli joulupöydässä oli tietenkin tärkeä. Jouluksi piti olla mahdollisimman montaa lajia leipää. Tyypillinen varsinaissuomalainen joululeipä on imellettyä taikinaa ja hapanjuurta yhdistävä varilimppu. Aivan erityinen asema oli joulu- tai kylvökakulla, joka oli suuri leipä jota ei syöty jouluna vaan se säästettiin kevääseen, jolloin se joko syötettiin kylvömiehille tai ripoteltiin murusina pellolle.

 
Jouluinen leipäkeko Luostarinmäen käsityöläismuseossa.

Leivän lisäksi olut tai sahti ja viina ovat olleet perinteinen osa joulunviettoa ja joulun juomien valmistelu oli prosessi, joka aloitettiin jo Antin päivänä 30.11. Tuomaan päiväksi juoman oli määrä olla valmis.

Joulun liittymisestä maanviljelyyn kertoo myös se, että joulun katsottiin saapuvan tupaan vasta jouluolkien myötä. Kiikalassa oli tapana että olkien sisäänkantajaa tervehdittiin juhlan henkilöitymänä. Oljet levitettiin sitten tuvan perälle, etenkin ruokapöydän alle. Olkia heitettiin myös kattoon. Kenties tämän takia myös perinteiset joulukoristeet kuten himmelit on usein valmistettu oljista.

Tuvan koristamiseen liittyy myös sen siistiminen tai valkaisu. Monilla alueilla on seinät peitetty tuoreilla päreillä. Kemiössä joulua edelsi siivouspäivä ”skrapandagen” eli kaapimispäivä, jolloin seinät kaavittiin noesta puhtaiksi. Pöytyällä tiedetään jopa vuollun tuvan seinät tuoreelle pinnalle.

Perinteisiin varsinaissuomalaisiin joulukoristeisiin lukeutuvat joulukruunut, jotka ovat puisia kattoon ripustettavia kynttelikköjä. Tämä paperein koristeltu kruunu on kotoisin Laitilan seudulta.
 
Tuomaanristit (alla) ovat perinteisiä joulukoristeita Korppoossa kun taas olkihimmeleitä (yllä) on käytetty lähes kaikkialla Suomessa. Luostarinmäen käsityöläismuseo.

Entäs joulutontut? Uskosta tonttuihin eli kodin haltijoihin kirjoitti jo Michael Agricola 1500-luvulla: ”Tontu Honen menon hallitzi”. 1700-luvulla Mynämäen pappina toiminut Antti Lizelius kirjoitti kodin haltijoiden palvonnasta mm. että heille pyhitettiin tietyt huoneet. Myöhemmissä tiedoissa (SKS:n arkisto) kerrotaan kuinka kodinhaltijaa kiitettiin jouluna antamalla osa juhlaruoista ja -juomista. Kiikalassa jätettiin jouluruoat yöksi pöydälle tonttua varten. Karinaisissa puolestaan vietiin tontulle jouluryyppy riiheen ja Somerniemellä jätettiin pöydälle yöksi täysi tuopillinen sahtia.

 
Olut tai sahti ja paloviina ovat kuin ovatkin kuuluneet kansanomaiseen joulunviettoon. Ne ovat myös olleet sopivia lahjoja tontulle.

Mitä tulee joulupukkiin, jouluämmiin, nuuttipukkiin, tapaninlaulajiin, parooneihin, ynnä muihin joulunaikaan talosta toiseen liikkuviin kummajaisiin, voidaan todeta että ne kaikki ovat kansainvälisten talveen liittyvien naamioitujen kulkueperinteiden muunnelmia. Yhteistä niille usein on, että naamioituna talosta taloon ovat kulkeneet kylän nuoret, jotka ovat kerjänneet ruokaa ja (etenkin) juomaa omia joulunaikaisia kokoontumisiaan ja leikkejään varten.


Naamioidut kulkueet ovat voineet olla varsin vaihtelevan tapaisia ja nykyajan vakiintuneesta ”joulu-ukkoperinteestä” hyvinkin poikkeavia, kuten allaoleva Niilo Kallion klassinen kuvaus Halikon Hakoniskoista kertoo. Tähän joulun päätöstä kuvaavaan kertomukseen onkin hyvä lopettaa myös tämä kirjoitus.

Ja ku sitt til hämärä aika niin porsto rupesikin taas kolisema simmott ette ollu viäl ennen kolissun ja kun ovi aukentus, tul siält elefantt ensmäseks sisäll ja tömist ja hakkas nokallas permanto. Sitt tul simmone ku ol kakstoist kuivanu vihta kaulas, simmost ku ol jo pirti akkunast ulos paiskattu, ja simmone ku ol nuarittu mont kertta ympärs ja siin killus sitt kaikelaissi tynnärin tapei ja hanoi. Sitt simmone ku ol tyhji lekkerei ja leilei säljäs ja simmonen ku ol tyhji pottui prakkaleis, joka prakkalis ol pottu. Ja sitte rupes tulema simmost kirjava joukko, niinkon pussi suust ja niit ol sitt niin palj ett meijä suur tupa ol niin täynn ko seisoma mahtus. Sitt ku nee oli siin tarppeks seikaloinu ja vihrelly toinen toissias ja kilistelly ja kalistellu niit tyhji kamssujas, läksi ne taas ulos menemä samas järjestykses, kun ne tuliva, elefantt erell taas. Ku ne oliva lehteny, niin tupa ol niinko sikalätt, munelt äijält oli parra heltiny ja munt tynnärintappi ja hana löyretti siält kuivaneitte vihralehtie joukost. Sitt piikoil ol kova juaksemine, heitin täytys kaikk hakke ympärs paikkakuntta ja sovitell, ett mikä mihenki tynnäri ja hana sopis.”


 (teksti ja kuvat: John Björkman / Varsinais-Suomen maakuntamuseo)

Kirjallisuutta joulusta ja muista juhlaperinteistä:


Jouko Hautala (toim.) Vanhat merkkipäivät. Suomalaisen kirjallisuuden seura, 1986.

Kustaa Vilkuna. Vuotuinen ajantieto. 1981.

Uno Harva. Varsinais-Suomen henkistä kansankulttuuria. Varsinais-Suomen historia III:1, 1935.

Jultraditioner i Egentliga Finland


Som väl känt är den skandinaviska julen en urgammal fest, som firades redan före kristendomen. Enligt Uno Harva har detta även varit fallet i Egentliga Finland, i kontrast till övriga Finland där julen som nyare tradition fått överta mycket av den gamla höstliga kekrifestens roll.


En gammal svensk landskapslag bestämde att julen får vara i tjugo dagar. Härav kommer ordstävet ”Tjugondag Knut kör julen ut”. Man talade också om att julen varar ”från Tomas till Knut”. Nu räknar kanske noggrannare läsare att det ju blir 24 dagar, men både Tomas (21.12.) och Knut (13.1.) medräknade.


Knutsdagen har ändå flyttats till sitt nuvarande datum först på 1600-talet. Tidigare firades Knut ungefär vid nuvarande trettondagen. Med det nuvarande datumet får vi ändå en 20 dagar lång jul om vi börjar räkna från juldagen 25.12. Att starta julen vid Tomasmäss skulle enligt det räknesättet kunna ses som en ”tjuvstart” till julen, vilket helt lämpar sig till den folkliga mentaliteten. Allmogen har gärna velat förlänga årets största fest vid en tid då det inte fanns mycket arbete på gården, medan statsmakten för sin del försökt inskränka festandet.

Julens dagar på kalenderstaven TMM22538. Dagarna läses från höger till vänster på den övre raden: Julhelgerna 25.-28.12 i rad, sedan nyårsdagen 1.1, trettondagens afron och trettondagen och längst till vänster tjudondag Knut.




De folkliga julsederna hör tätt ihop med jordbruket och dess årstider: efter skörden och höstslakten fanns det gott om mat i huset och när skulle man festa, om inte då man har?


I en jordbrukskultur har naturligtvis brödet intagit en viktig roll i festligheterna. Till jul skulle man ha så många sorters bröd som möjligt. Ett typiskt julbröd för Egentliga Finland är sötsurlimpan, som bakas på en blandning sötnad och sur deg. En alldeles särskild roll hade  såkakan eller ”julleivån” som den kallades i Kimito. Denna stora limpa åts inte på julen - den var en "skådelimpa" som sparades till vårsådden då antingen såningsmännen åt brödet, eller så ströddes det smulade brödet ut på åkern.

Limpor arrangerade i en julhög, ur Klosterbackens hantverksmuseums juldukningar.
I tillägg till brödet har julölet och senare också brännvinet traditionellt tillhört julfirandet. Bryggandet av juldryckerna var en lång process som påbörjades redan vid Andersmäss 30.11. Drycken skulle vara klar till Tomasmäss eller enligt vissa traditioner till Annadagen.


Julens anknytning till jordbruket syns också via julhalmens betydelse. Det ansågs till och med att julen anlände med julhalmen och den som bar in halmen blev hälsad som en personifiering av hela högtiden. Halmen spreds ut på golvet i bakdelen av stugan, framför allt kring och under matbordet. Man kastade också upp halm i taket och halmstrån som fastnade i taksparrarna ansågs bringa lycka.


"Julpynt" med gamla anor är julkronorna, som alltså är täljda och dekorerade ljuskronor som hängdes i taket.
Denna julkrona härstammar från Letalatrakten.
Tomaskorset är en traditionell julprydrad i Korpo medan halmkronorna har en mycket utbredd användning. Klosterbackens hantverksmuseum.



Till stugans dekorering räknas också julstädningen. Man har på olika sätt försökt få den annars ofta mörka stugan ljus och vit. Ett vanligt sätt har varit att klä stugan med nydragna pärtor. I Kimito föregicks julen av ”skrapandagen” då man skrapade av soten från väggstockarna. I Pöytis har man t.o.m. täljt fram en ny färsk yta i stockväggen.


Hur är det med jultomtarna då? Tron på husrådare eller tomtar har långa anor i Finland. Michael Agricola skrev redan år 1551 om ”Tontu Honen menon hallitzi”, alltså ”tomten rådde över rummet”. Anders Lizelius som verkade som präst i Virmo på 1700-talet skrev också om hur man hur man helgade vissa rum åt husrådarna. I senare tiders folkminnesuppteckningar berättas det bl.a. om hur man tackade husrådaren vid jul genom att ge en del av julmaten. I Kiikala lämnades julbordet dukat över natten för tomten. I Karinais förde man en brännvinssup till tomten i rian och i Sommarnäs fylldes ett ölkrus på kvällen och ställdes på bordet.

 
Öl och brännvin har traditionellt hört julen till och även varit lämpliga gåvor till tomten.

Då det kommer till julgubbar, julgummor, staffanssångare, knutsgubbar och andra förklädda figurer som vid juletid gick från hus till hus, kan det sägas att de alla härstammar från gamla traditioner av vintertida maskeradtåg som det finns otaliga varianter av i många länder och kulturer. Ofta har de utförts av byns ungdomar, som samtidigt tiggt efter mat och (framför allt) dryck till sina egna samlingar under julhelgen.

För inte länge sedan fanns det stor variation i julens maskeradtraditioner, till skillnad från dagens rätt "standardiserade" julgubbe. Jag avslutar detta inlägg med en gammal beskrivning om hur Knutsgubbarna drog julen ut i Halikko:

”Då det blev mörkt började det bulta i farstun som aldrig förr och då dörren öppnades steg det först in en elefant som stampade med fötterna och knackade i golvet med sin snabel. Sedan kom en som hade tolv uttorkade bastukvastar kring halsen, sådana som redan blivit utslängda ut fönstret. Sedan kom en som hade virats in med band och det hände tunntappar och kranar överallt och en med tomma kaggar och läglar på ryggen och så vidare tills det kommit in en så stor och brokig skara att hela vår stora stuga var full. Då de hade hållit på och viftat och stampat skramlat med sina tomma geråd tillräcklig, drog de ut igen i samma ordning som de kom, med elefanten före. Då de hade gått såg stugan ut som en svinstia, många gubbar hade tappat sina skägg och det låg många tunntappar och kranar på golvet bland med kvistar och blad. Det blev mycket jobb för pigorna sedan, att ränna runt i husen och försöka ta reda på vilken kran som hörde vart.”

(text och bild: John Björkman / Egentliga Finlands landskapsmuseum)

keskiviikko 16. joulukuuta 2015

Vinranka eller jordgubbe? Kakel från Fortuna fajansfabrik



Lyckligt lottad är ägaren till en ugn murad av Fortuna fajansfabriks kakel. Egentligen skulle det vara en lycka att bara få se en sådan ugn och känna på dess glaserade yta. Ja, eller egentligen bara att få hålla i ett kakel från den beryktade kakelfabriken som i tiderna verkade i Käldinge i Nagu, skulle vara en uppfylld önskan för mången kakelugnsvän. Åtminstone i Åbotrakten är naguugnarna högt uppskattade på grund av sin raritet och ålder.
 
Fortunas fabriksstämpel är lätt att känna igen.

Jag har nyligen haft glädjen att behandla inte bara en, utan över sjuttio kakel och former från Fortuna, donerade av Nagu hembygdsförening som ursprungligen tagit dem tillvara från fabrikens ursprungliga plats i Käldinge. Kakelsamlingen har överlåtits till Åbo museicentrals samlingar och finns nu till allmänt påseende via söktjänsten Finna.

I samlingen ingår flere plana kakel med antingen gul eller grönprickig glasyr:


Största delen är ändå dekorativa sims- eller mittelbandskakel som avgränsar ugnens olika delar, eller kronkakel.

Fortunas kakelmodeller antas härstamma från andra sidan Bottniska viken. Eftersom de första mästarna värvades från Sverige är detta mycket sannolikt. Kakelugnsmakarna kan ha hämtat med sig formar eller färdiga kakel, som använts som modeller till nya gipsformar. Kakelmodellerna var inte skyddade på något vis och således kan Fortunas produkter ha kopierats även av andra fabriker och kakelugnsmakare. Handgjorda ugnar med liknande motiv finns runtom i skärgården.

I ett tidigare inlägg nämndes hur Fortunas ägare, släkten Finckenberg, också deltog i grundandet av Åbo fajansfabrik år 1842. Detta förklarar åtminstone delvis likheterna i fabrikernas produkter. Några bildbroschyrer av Åbo fajansfabriks ugnar har bevarats. Det är intressant att jämföra dem med Fortunas kakel och formar:


Kronkakelformarna har mycket gemensamt med den tecknade kronan ovan.








Kronan på bildens ugn har en mycket liknande komposition som formarna ovanför.


Formen och teckningens kronkakel går i samma anda.







Även den böjda kornischen på kronan är ett modedrag som återfinns i Fortunas produktion:

De här sammanhörande kronkaklen har kommit till museicentralens samlingar redan på 1970-talet.

Baserat på de gemensamma dragen kan ett flertal av kaklen och formarna i samlingarna dateras till fabrikens slutskede vid 1800-talets mitt. Kakeltillverkningen vid Fortuna upphörde på 1860-talet medan Åbo fajansfabrik påbörjade sin produktion på 1840-talet.

Denna friskakelform med en nygotisk pelarrad kan genom sitt motiv dateras till fabrikens slutskede.


Den västerländska ornamentalkonsten har som bekant fått sitt arv från antiken. Då Fortunafabriken grundades år 1814, var ännu empiren den dominerande stilen inom både arkitektur och inredning. Empiren, en riktning av nyklassicism, hämtade sina motiv direkt ur antiken. Därför är det inget under att antikens favoritväxter också dekorerar våra finländska ugnar. Således är till exempel akantusbladet ett motiv som upprepar sig på många av Fortunas kakel och formar.


Det övre kaklet har ett mycket allmänt motiv: ett upprätt stående akantusblad. På det nedre kaklet finns en slingrande växtmotiv som anses vara en utveckling av bladmotivet.

Ett annat allmänt motiv från antiken är lagerbladet, som i egyptisk fason också kan nämnas lotusens kronblad, eller i nordisk kontext för videblad.
 
Kakelform med ”videblad” i övre kanten och akantusblad i nedre.

Vinrankan tillhör också antikens motivvärld. Vindruvsklasen på denna form kunde dock lika väl vara en jordgubbe. Kanske har formen tillverkats av en nordbo som aldrig sett riktiga vinrankor eller druvklasar?


Likväl kunde det lilla bladet på denna form anses vara en daggkåpa, men snarare ska den nog vara ett palmettmotiv, alltså ytterligare ett motiv från antiken:


Förutom medelhavsväxter dekoreras Fortunas kakel också av andra blommor. Den som ansvarat för urvalet av bildmotiv har uppenbarligen haft en förkärlek för ovanifrån sedda blommor med många kronblad.


Dessa blommor kan inte bestämmas på artnivå. Botanisk noggrannhet har knappast heller varit formgivarnas främsta prioritet. Blommornas knapplika mitt för tankarna till den korgblommiga växtfamiljen, men andra detaljer stämmer inte. Det enda undantaget är blomman på det vita hörnkaklet: kunde det vara en dahlia?

Vilken växt kan det vara som avbildats här, mellan akantusbladen? Kunde det vara ett ekollon? Eller knoppen till en tistel eller kardborre? Förslag mottages gärna.




 *
Översättning av finska: John Björkman.

Läs mer om Fortuna Fajansfabrik i Jacob Seelas artikel En åboländsk lergodsmanufaktur. Fortuna Faience- och Lerkärilsfabrique i Nagu (1814) 1816-1867. Budkavlen 61, 1982 och i Nagu sockens historia 2, 2001.

Om Åbo Fajansfabrik: Manufakturkakel från Åbo. Åbo Fajansfabrik 1842-1882 i Aboa 1989-90
 
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...